Jag har väldigt svårt att anpassa mig efter andra människor. Jag vill gärna, mer än gärna. säga åt andra vad dom ska göra, ta intiativ och bestämma lite. Jag klarar knappt av kritik och jag klarar inte av att ta order ifrån andra.
Jag av misstag råkar alltid lyckas avbryta andra när dom pratar.

Folk och … internet säger att detta beror på dålig uppväxt, vilket jag då verkligen inte haft. Jag är som jag är bara. Jag vill och har ett litet behov av att vilja känna mig bekräftad. Jag älskar att hjälpa till och jag älskar att förklara för människor. Jag har aldrig varit människan som gömt mig och backat undan för saker och ting, jag har alltid istället varit framfusig och ”på”? Jag är verkligen inte blyg.

Jag har ett litet kontrollbehov även över att saker och ting måste vara som jag vill ha det annars kan det råka bli ett jävla liv utan anledning. Jag har givetvis alltid, nästan alltid.. stökigt på mitt rum, men städar jag så är det inte roligt, för jag måste ha det perfekt, filten ska ligga perfekt och duken på nattuksbordet ska eller måste ligga jämt med lampan.

Dock är det inte alltid så illa med saker och ting om det inte gäller min säng när den är renbäddad. Jag kan få såna aggresivations utbrott om Nicklas kommer hem från jobb, oduschad svettig och allmänt jätteskitig och lägger sig i sängen när jag i hundra år stått där och kämpat med mina kuddar för att dom ska ligga precis som jag vill ha dom. Gud vad arg jag blir. Jag får panik och känner mig stressad om Nicklas eller någon annan säger att dom – lovat – att göra något, som sedan aldrig blivit gjort. Tycker det är oehört jobbigt.

Har jag läxa, måste den göras, kanske inte direkt men den måste göras iallafall två dagar innan inlämning och den ska vara gjord bra! Jag kanske har ett litet perfektonistiskt beteende också. Inte så att jag dör om jag ser en dammråtta utan att jag får lite smått panik om jag ser att jag gått upp ett kilo. Jag bryr mig inte om om min nagel är bruten eller ej, men vet jag inte hur jag ska göra något – utan får en beskrivning där det står – räkna ut …. men inte hur ? då får jag panik.

Jag tror dock jag måste sluta ställa så höga krav på mig själv, sluta vara så jävla envis om saker och ting och se på hur andra reagerar. Jag tror dock jag måste göra fel och FÅ HÖRA DET, och få känna det. Jag måste förstå hur de utsatta runt omkring mig måste känna sig.

Om vi ser så här, mina morgonrutiner är brutala och är inte de som de ska, så får jag mer eller mindre panik. Jag börjar morgonen med att tvätta håret, för att piggna till, sedan vidare till andra badrummet för att hinna sminka mig innan håret har torkat i handduken, jag skyndar mig till hårfönen för att inte få fula virvlar. Jag springer sedan fram och tillbaka och kollar så att allt verkligen ser bra ut.
När jag tycker det väljer jag kläder, som tar ca en kvart och massa sura miner om jag har otur. Jag har valt kläder och beger mig till badrummet igen, sätter på mig mina glasögon. Jag klär sedan på mig för att gå och äta frukost – endast för att hålla hungern nere fram till klockan 10.

Jag kan om jag vill skriva ut klockslag på allting också, för jag har grymma bestämmelser med mig själv.
Skulle jag av misstag råka gå upp och äta frukost först, då är jag totalt fel i mitt schema och kommer må fruktansvärt dåligt resten av dagen.

Mitt kontrollbehoviska beteende handlar alltså inte om att bädda varje dag eller slicka upp varje smula på golvet, utan om att ha allting som jag vill ha de. Schemalagt och i ordning. Jag är ingen perfektonist, har bara lite symptom av de. Jag blir uppstressad vilket har orsakat mina magkattarer, min ständiga huvudvärk , blodtrycksfall osv. Jag har inga ätstörningar trots jag får panik om jag gått upp ett kilo, är väldigt noga med att äta.
Fast jag inte äter mycket ( hihi, kränge sometimes alltså ). Jag är inte deprimerad för 5 öre över detta. Tycker bara det är jobbigt att behöva ha koll på allting hela tiden.

Oavsett vad, detta kommer inte sluta. Jag kommer fortsätta vara envis, vis och ständigt sur om jag inte får som jag vill. Nu vet jag varför ! Ush, låter sjukt detta när jag läser genom det. Men jag mår ju bra, jag är en bra människa egentligen. Bara väldigt väldigt noga med att ha de på mitt eget vis.

Det är då absolut inget allvarligt som jag behöver hjälp och psykisk hjälp med som somliga av er trodde. Jag vill bara ha saker på mitt sätt? och om jag vill ändra det kan jag göra det själv.