Is

Välkommen till mig...
Du har ramlat in hos en 23-årig ensamstående lejonmamma till snart två små pojkar. Isak Milion Christensson, född 2015.08.27 och lillebror som är beräknad 2018.04.30. Här kommer jag ventilera, så vardagstjat och andra trevligheter kommer förgylla mina inlägg. Här är livet inte alltid på topp, det kan vara rejält turbulent och jag känner nu för att vara både naken, öppen och blottad om hur detta ensamstående mammaliv egentligen ser ut. Förvänta dig djupa texter, mycket personlighet och en del gnäll - men ack så mycket kärlek & du är varmt välkommen ♡
Puss och kram.
Hannah.Kontakt@live.se
Vad du än har på hjärtat !
Is

Högkänslighet en Bieffekt

Som många nog vet….

Så för ju trauman med sig en hel del bieffekter. Ett trauma behöver ju inte vara lika för alla, då det är en definitionsfråga om vad man anser är tufft. Men glöm aldrig att alla människor är olika känsliga för motgångar, känslostormar och liknande.

Av det jag gick igenom mellan 2013-2016 så blev jag extremt högkänslig och det är idag en del av min personlighet. Jag har svårt att kontrollera det när jag bli arg, ledsen och frustrerad för jag vill gärna få ut alla mina känslor, jag vill förklara – hur och varför det sårar, varför man inte kan säg eller göra på vissa saker för det sårar. De gör ont, många gånger riktigt ont. Saker andra kanske inte hade reagerat på eller som många hade sopat under mattan, har jag extremt svårt att hantera.

Framförallt när det handlar om Isak.

Jag har haft så svårt att förstå hur man kan låta det gå en halv dag, ja för mig är det ofattbart att det kan gå 5-10 minuter utan att jag tänker på Isak. Jag vill veta hur han mår. Var han än är eller sover, leker osv så måste jag få veta att allt är okej.

När hans eget kött & blod inte frågar efter honom. Inte säger hej. Inte frågar hur han mår, vad han gör, vad han gjort, vad han sagt – jag hade velat veta allting!!!

Jag brister i gråt varje gång Isak nämner det. För sådana saker är jag så känslig, och än värre nu när hormonerna spökar.

Jag har dock lärt mig stänga av precis allt annat o nästan blivit för ”kall” och oemottaglig när de gäller kärlek, komplimanger och liknande. Jag vill liksom inte ha med det att göra längre. Förhoppningsvis är det något som släpper men jag ger de sin tid för jag vill läka ifred.

De enda jag känner för är Isak och lillebror. Sympati, empati. Detta är fortfarande väldigt nytt för mig, därför skriver jag mycket om det. För det påverkar mig väldigt mycket och det är så otroligt skönt att få ur sig allting i skrift.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Is

Översätt

Is

Följ Mig

Arkiv

Is