Is

Välkommen till mig...
Du har ramlat in hos en 23-årig ensamstående lejonmamma till snart två små pojkar. Isak Milion Christensson, född 2015.08.27 och lillebror som är beräknad 2018.04.30. Här kommer jag ventilera, så vardagstjat och andra trevligheter kommer förgylla mina inlägg. Här är livet inte alltid på topp, det kan vara rejält turbulent och jag känner nu för att vara både naken, öppen och blottad om hur detta ensamstående mammaliv egentligen ser ut. Förvänta dig djupa texter, mycket personlighet och en del gnäll - men ack så mycket kärlek & du är varmt välkommen ♡
Puss och kram.
Hannah.Kontakt@live.se
Vad du än har på hjärtat !
Is

EN SÅDAN DAG!

SOM BORDE RADERAS!

Igårkväll när jag somnade bestämde jag mig för att IMORGON SKA JAG STORSTÄDA HELA LÄGENHETEN. Jag ska trotsa allt som heter foglossning, bäckensmärtor och panikångest. När jag vaknade i morse kände jag exakt lika dant. Jag var helt insnöad – höhö, på att storstäda och få skinande rent. Äntligen, när man har energi.

MEN

Sen vaknade ISAK.

Som har till 50% skrikit och gråtit efter pappa hela dagen, till 50% trotsat emot mig totalt och gjort oss sådana ovänner så vi skrikit och gapat och gråtit och kramats och pussats och sagt förlåt nog 200 gånger idag. Han har sparkats, kastat saker, slagits och burit sig åt som en trotsig treåring – höhö, för de är han. Han är nu officiellt inne i den berömda treårstrotsen. Och idag. Idag…….. har han framkallat tårar och dåligt humör. MEN – Jag fick gjort min jävla storstädning. Köket skiner, vardagsrummet skiner, sovrummet skiner, toaletten skiner, tvätten är undan, sängen renbäddad, allt är dammat, dammsugat, våttorkat och jättefint. Bytt ut höst och vinter i soffan mot vår och sommar (från marinblått till rosa), allt är okej. Nu kan jag hålla undan lite lättare. MEN, jag har varit less. Fy för ensamheten, när man verkligen behöver hjälp, lite avlastning.

När pappan till barnet, som man nästan nu mer kan kalla spermadonator så pass mycket som han existerar, skulle ha träffat sonen hela helgen men inte ens puttat in ett hej. Jag hade behövt den lilla barnpassningen – om man nu får säga så… att man passar sitt eget barn lite gran, så det känns iallafall. Idag, hade det varit skönt. Med avlastning.

Dock kom jag på att jag har inhägnad uteplats med massa snö, så medan jag storstädade köket så vart isak ute i snön och plogade med sina traktorer och slevar och mått från köket och öste i sina släp för att köra o tippa, han var iallafall stimulerad 1,5 timme, sen ville kinderna in.

Det är då man går och stampar av smärta för man är övereffektiv. Gör för mycket. Saktar inte ner eller tillåter sig att vila. Man bara kör och när man hukar sig ner av smärta och bäckenet SMÄLLER och knakar och de låser sig och man lipar, gråter och piper i sin ensamhet.

Vi fick lagat gomiddag, det blev fläskytterfile med potatis och bea, tomat, majs och feta. Isak skulle tvunget ha makaroner, så han fick ytterfile – med makaroner! Men, vad hjälpte det, då satt jag och lipade vid matbordet – för jag äter alla mina mål om dagen ensam. Helt ensam. Isak räknas inte in i det sällskapet, för han äter sin mat på 2 minuter sen pyser han. Men så satt han och tittade på mig och utbrister ”mamma lessen heeeeeeela dan, mamma, älskling, mamma, lugn, isak här…”  – ja men tros väl fan mamman gråter ännu mer….

TOTALT HORMONSTINN.

Läste lite och tydligen är detta en väldig tillväxtperiod för bebis, vilket kan innebära tröttare bebis och tröttare mamma. Bebis har varit lugnare, men har sina race. Har stenkoll. Manisk koll. Blir lite panikslagen.

Jag har iallafall insett att med dessa åkommor denna gången så vill jag aldrig mer, aldrig mer i hela mitt jävla liv göra om detta. Jag föder hellre barn (om förlossningen är som med isak) 10 gånger om året, än är gravid en gång till. Detta är AVSKYVÄRT.


Nu, vill jag tillbaka till denna faktiskt perfekta, Icke svullna, smärtfyllda ångestladdade Hannah. Oj oj oj, vad jag vill ha bebis ute ur kroppen, och det nu. Men, jag får väl snällt stå ut, max (!!) 10 veckor till.


Nybadade, nykammade, nysmorda hoppade vi ner med varsin skärm i sängen. Här ligger vi tills det är dags att sova. Vi är nog vänner igen, han och jag…. den lille marodören, han verkar inte fullt så hatisk längre………

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *