är väl dem när man hatar sina närmsta som minst.. 
eller mest?

Fick ett litet oplanerat raseriutbrott på Nicklas för nån timme sedan. Bus i sängen leder aldrig till något gott, har iallafall vi lärt oss. Vartenda gång, skadar någon av oss sig. Denna, som de flesta gångerna vart det jag! Grejen var de att jag trodde ju pojken min gjorde detta med mening och jag börjar gala. Herregud, märks att det är fel vecka denna månaden. Nicklas satte sin armbåge precis på min handled och reste sig upp i hets om att inte bli kittlad mer. Och jag skriker.. och gapar, och gråter – mest rädd eller mest förbannad? Det var ju långt ifrån hans fel. Jag får ju se upp med vart jag lägger mina händer nu när de är så sköra men shit, vilken jäkla smärta. Det gör fortfarande ont, men det gör ingenting. Jag har säkert gjort liknande på honom, som när han hade brutit sin hand, och skadat sin rygg – man tänker inte alltid så långt som man borde och det är helt okej.

Kvällen blir lång, huvudvärken börjar tränga genom ögonen igen och just nu känns det som det sitter en liten parasit och trycker mina ögon ur dess hålor. Migränfan, spänningar och skit. Men något som är bra nu då – Sipan är ute ur big brother, hannah jublar! Vuxna människor, på dagis/högstadie samtidigt. Jag har alltid följt bb, alltid! Hyllat programmet till max och nu, inget mer än tummen ner. Fyfan för produktionen som valt ut dessa jävla idioter till deltagare. Omogna ”vuxna” människor agerar som en 14 åring med psm. Mobbar varandra, snor saker och så vidare. Vad händer!?

- Nu blir det mys med Ben & Jerry, en puff Daisy (marc jacobs) på halsen så doftar man gott under natten. Lite prat med Nicklas en sömn.
Jag har en ledig dag framför mig imorgon, fundera ut vad jag ska göra då. Något blir det!

Godnatt min fina.